En kunglig agenda

Ända fram till industrialiseringen på 1800-talet så betraktades mässing som en dyrbar legering, som främst användes i dekorativa ändamål. Legeringen som sådan är inget nytt. Det finns bevis för mässingtillverkning i Kina redan runt 4000 f.kr, men till Sverige kom metallen troligen på bred front först under senmedeltiden.

Johan III såg som regent potential i den eftertraktade mässingen, och lät 1572 anlägga Vattholma, Sveriges första mässingsbruk. Detta följdes snabbt av ytterligare ett bruk, i Arboga denna gång. Men dessa tidiga bruk var högst experimentella, föga lönsamma, och väldigt kortlivade. Det dröjde tills in på 1600-talet, då ekonomiska krafter fick industrin att födas på nytt.

Kopparförädlingen sågs som ett medel att dra in pengar till krigskassan, och således uppmuntrades adeln att anlägga koppar- och mässingsbruk, detta självklart mot generösa privilegier. Resultatet blev en explosion i byggandet av nya bruk, där Bjurfors var det sista att uppföras. De mässingsbruk som såg dagens ljus under 1600-talet var:

• Västerås: cirka 1600
• Nyköping: 1606
• Skultuna: 1607
• Vällinge, andra: 1629
• Säter: 1620-talet
• Nacka: 1625
• Norrköping: 1627
• Gusum: 1661
• Bjurfors: 1667

Av dessa var det bara Skultuna och Gusum som överlevde den stora bruksdöden på 1800-talet.

Innan mässingen kom till stan - Håkansbenning före bruket

Bjurfors mässingsbruk uppfördes på länsgränsen Dalarna-Västmanland, strax sydväst om Avesta tätort. Bruket anlades 1667 vid platsen för en tidigare järnhytta. Denna hytta som under stora delar av 1500-talet drevs av fyra bergsmän, kom att bli startskottet för bygdens industriella utveckling. Dessvärre är platsen för den tidiga hyttan sedan länge okänd. Orten nämns för första gången i skrift 1413, då under namnet Håkansbenning, ett namn som kom att leva kvar en bra bit in i Mässingsbrukets tid.

Efter att den nederländska industrimagnaten och affärsmannen Govert Silentz, som i övrigt grundade Avesta kopparbruk, hamnat i ekonomisk knipa, tvingas han sälja av flera av familjens egendomar. I detta pantbrev, som övergavs till Västmanlands landshövding Clas Stiernsköld den 10:de december 1645, nämns Håkansbennings järnhytta och hammare som en i raden av intecknade fastigheter. Vallonen Markus Kock tog över Silentz roll vid Avesta kopparbruk, och utvecklade detta till landets största industri. Likaså utnämndes han till myntmästare för sina insatser.

Han hade stora planer för Håkansbennings numera nedlagda järnhytta. Planer som av flera olika anledningar aldrig förverkligades. Istället blev det hans son, Isak Kock, senare adlad Cronström, som kom att utveckla faderns fastighet.

1663 erhåller Isak Cronström kungligt privilegium att i Avestas omnejd anlägga kopparförädlingsverk. Han väljer att anlägga ett mässingsbruk, som ska byggas vid Håkansbennings sedan 1650-talet nedlagda hytta. Planen godkänns av Bergskollegii den 18:e november 1666. Byggandet lär ha kommit igång redan följande vår, med tanke på att brukets första varor gick på export redan 1670. Successivt kom ortsnamnet Håkansbenning att fasas ut, för att i början av 1800-talet fullständigt tas över av bruksnamnet Bjurfors, som numera är det använda namnet på hela bygden. Bjórr på fornnordiska, eller biure på gammelsvenska, är den äldre beteckningen för bäver. Bjurfors är alltså ordagrant bäverforsen.

Försök till byggnadsdokumentation

För att förstå planlösningen på mässingsbruket i Bjurfors måste vi titta närmare på den drivande faktorn, nämligen Bjurforsbäcken. Vattendraget som bruket är byggt kring är förhållandevis litet, sett till vattendragen vid andra bruk av samma status. Bjurforsbäcken var helt enkelt inte tillräckligt kraftfull som energikälla att driva alla de vattenhjul som maskineriet krävde. Vad Cronström och hans ingenjörer då beslutade, var att sprida ut brukets större byggnader längs med en större sträcka av bäcken. Således kunde mera energi utvinnas för brukets räkning. Samtliga verkstäder använde sig dessutom redan från start av vattenhjul av överfallstyp, som kräver mindre mängd vatten för att uppnå samma resultat som tidigare använda hjultyper.

För att göra presentationen mer greppbar väljer jag här att dela in bruksområdet i tre zoner. Från och med nu kallade:

Zon 1: Herrgårdsplatsen

Zon 2: Stora Trådhytteplatsen

Zon 3: Lilla Trådhytteplatsen

Zon 1: Herrgårdsplatsen

Här, intill den stora bruksdammen och den gamla landsvägen, ligger idag Bjurfors Herrgård, omgiven av gamla husgrunder som en gång i tiden utgjorde ett livligt industriområde. Isak Cronström, grundaren och ägare till Bjurfors mässingsbruk, skriver själv i ett brev 1672 att det vid Bjurfors har uppförts en “waltzhytta” och en klippstuga med snidverk. Valsverket var det första i sitt slag att byggas i ett svenskt mässingsbruk, och bör ha stått färdigt 1670. Detta var något som i tidigt skede gav Bjurfors en större och säkrare produktion än sina konkurrenter. Efter att mässingen gjutits till stora plåtar, s.k. “taffel”, vid brännhyttorna, skickades de vidare till klippstugan. I klippstugan med dess snidverk, klipptes de stora plåtarna till mindre ämnen som sedan skulle gå till valsen.

Denna process måste ha varit oerhört påfrestande, då snidverket, en stor sax som klippte mässingen, drevs manuellt av rå mankraft. Det var först runt 1770 som denna metod mekaniserades med ett vattenhjulsdrivet skärverk. Efter att ämnena valsats till band i valsverket, skickades de vidare nedströms till trådhyttorna, där de drogs till mässingstråd, brukets viktigaste levebröd.

I ett dokument funnet i riksarkivet, som dessvärre saknar datering, men bör vara skrivet kring 1700-talets mitt, listas Bjurfors verkstäder och dess befintliga skick.

Detta är intressant, då det nämner att valsverket har en järnhammare, som till det har ett gammalt vattenhjul. Varför ha en järnhammare i ett valsverk, med ett gammalt slitet vattenhjul? Denna järnhammare har inte nämnts i någon annan källa. En lös teori är att mässingsbrukets valsverk byggdes på platsen för Govert Silentz nedlagda verkstad, och att Cronström då valt att spara den gamla järnhammaren för eget bruk. Likaså stateras att valsverket är nyuppfört i gråsten, vilket antyder att den ursprungliga verkstaden var byggd i trä. Vidare nämns att klippstugan är gammal, byggd i trä, och innehåller tre saxar, dock i brukbart skick. Denna klipparstuga rivs senare på inrådan av krongjutaren Carl Norman, och ersätts av ett skärverk omkring 1770. Detta skärverk kan vi ana hur det såg ut, då dess förlaga var skärverket vid Skultuna, som byggdes ett par år tidigare.

I dokumentet listas också “2:ne brännhyttor, uti den ene äro 4:ne, och i den andre 3:ne brännugnar. Båda brännugnar för få år sedan af gråsten nybyggda, och således i fullkomligaste stånd till alla delarne”. Enligt Hermelins källor ska de två gamla brännhyttorna i trä, som Cronström lät bygga, ha ersatts av sten kring 1750, vilket stämmer bra överens med dokumentets troliga ålder.12 Däremot säger alla tidigare skrifter att brännhyttorna vid Bjurfors ska ha innehållit tre brännugnar vardera, således sex ugnar sammanlagt. Fram tills någon gång efter 1762, då ytterligare en hytta byggs, och antalet ugnar då räknas till nio totalt. Dock är detta samtidsdokument väldigt tydligt, den ena hyttan ska ha haft fyra ugnar, alltså en mer än den andra. Något som rubbar den tidigare bilden av att brukets tre brännhyttor ska ha varit lika till storlek. Car von Linnés anteckningar över platsen avslöjar även att dessa ugnar eldades under självdrag.

Runt brännugnarna och valshyttan fanns en rad andra verkstäder och småbyggnader. Störst torde nästan varit kolhuset, som försåg ugnarna med bränsle. Denna laduliknande byggnad, försedd med jordramp till övervåningen, kan ses på en teckning från 1830, strax intill herrgården. Sedan tillkommer ett s.k. stamphus, som troligen uppfördes redan under Cronströms tid. Denna byggnad beskrivs vid 1700-talets mitt på följande vis:

Som nämnt tillverkar alltså stampen stybb av träkol, som sedan används i framställningen av mässing i brännugnarna. I samma dokument nämns det att stampen även används för att blanda leran till degeldrejeriet. Smältdeglar var en slit- och slängvara, och gick åt i stora antal.

Carl von Linné, som besökte Bjurfors bruk under sin kända dalaresa 1734, förde skisser bland annat över mässingsbrukets degeltillverkning. Leran till deglarna var en kostsam affär för många bruk, då den många gånger importerades från utlandet. Att råvarorna kom från Frankrike, Italien eller södra Tyskland var inte ovanligt.

Vidare ska det även ha funnits en “Dalkarlsstuga”, som låg mitt emellan Bjurfors by och stora byggningen. Med måtten 6,5 gånger 7,2 meter var den timrade byggnaden med torvtak så gott som kvadratisk. Denna stuga ska dessutom ha haft tre fyrkantiga fönster med blyspröjs. Märkligt nog nämns det inte i skrift vad denna stuga ska ha fyllt för funktion. Den anges redan 1803 som gammal, och kan antas ha varit med sedan brukets grundläggning. Troligast är att den från början varit bostad åt de arbetare, troligen dalkarlar, som uppförde det ursprungliga bruket under Isak Cronström. Möjligt är att det sedan nyttjats som härbärge för genomresande, eller för utomstående arbetskraft som lejts till dagsverken. Knappt 20 m öster om stora byggningen intill dammluckorna, låg även ortens brygghus och ett dränghus, där drängarna på ägorna huserades under sommarmånaderna. Även dessa byggnader nämns som gamla vid brandförsäkringen 1803.

Nu till den byggnad som gör Bjurfors så speciellt, även på en nationell nivå. Nämligen krongjutareverkstaden. Denna verkstad ska ha uppförts redan av Isac Cronström, men att en stadig ljuskronotillverkning kom till skott först runt 1715. Här tillverkade brukets krongjutare storslagna ljuskronor, ljusstakar, strykjärn, tobaksdosor och andra varor som kräver lite mer bearbetning. Det var även i denna lokal eventuella gravyrer gjordes.

Nog för att ljuskronor tillverkats vid ett flertal bruk, men detta bör närmast ses som sporadiska tillverkningar. Enbart Skultuna och Bjurfors bruk besatt verkstäder och personal som var speciellt anpassade för tillverkning av ljuskronor. Vid en rikstäckande lagerinventering av samtliga mässingsbruk 1682, redovisar vare sig Bjurfors, Nacka, Norrköping, Nyköping, Gusum eller Vällinge en enda ljuskrona.16 Kort och gott var Skultuna ensam om denna marknad.

Först vid 1700-talets början tar Bjurfors upp sin egna tillverkning. Krongjutareverkstaden vid Bjurfors beskrivs i skrift runt mitten av 1700-talet: “Krongjutare-wärckstaden är för några år sedan nybygd af träd. Här äro 3:ne små smältugnar, samt alla möjliga wärktyg, och en mången modeller af allehanda slag, som erfodras til det mångahanda slags werken gutna arbetn...” samt att här finns “ett swarfhus, ther swarfarna drifs af et litet wattuhiul”.17 Att verkstaden sägs vara nybyggd, kan kanske antyda att den rivits och uppförts på nytt, sett att den var byggd i timmer. Sist men inte minst bör vid herrgårdsplatsen nämnas självaste herrgården.

Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, eller snarare dess förlaga, då den ursprungliga brann ner den 2:a april 2006, uppfördes någon gång kring 1760. Att den stora byggningen, som den kallas i äldre skrift, stod färdig senast 1762 kan bekräftas av att den tas upp på en karta från samma år.16 Att det på platsen legat en gård tidigare är det inga tvivel om. Den tidigaste kartan över området visar en större mangårdsbyggnad redan 1698. Möjligen var detta gårdsplatsen för en av de fyra bergmän som nämns driva järnhytta här på 1500-talet. Detta förblir dock osäkert. Den stenbro, som idag ligger bredvid Nybyvägen, strax öster om bruksdammen, håller status som Västmanlands äldsta bevarade bro. Uppförd 1755 bär den ännu idag ett “G” i smidesjärn. Troligen står det för den Gripenmarckska ätten, som stod som ägare under brons uppbyggnad. Eller så kan det vara den senare ägaren Gustav Kierman som lämnat sin stämpel. Troligt är det dock inte att bokstaven skulle symbolisera Gustav III, även om detta tycks vara en vanlig uppfattning.

Zon 2: Stora trådhytteplatsen

Platsen för den stora trådhyttan, ligger dryga 500 meter nedströms från herrgården och dess verkstäder. Här ska Isak Cronström ha låtit anlägga den första trådhyttan, kring en serie dammvallar för att lättare reglera bjurforsbäckens flöde och fallhöjd. Det är som namnet kan avslöja, vid trådhyttan som de tillklippta och valsade mässingsbanden dras till tråd i s.k. mässingsbänkar. Denna verkstad är den största ekonomiska tillgången för bruket under hela dess livslängd, och bör därför ses som hjärtat i hela bruket. Denna trådhytta, som ska ha byggts mellan 1667-1670 är enligt äldre dokumentation byggd i trä, och således bör eventuella spår av denna byggnadsfas vara svåra att återfinna.

Det var först kring 1700-talets mitt som den stora trådhyttan i sten byggdes, vars lämningar ännu idag är synliga kring vattendraget. Denna stenbyggnad tas tidigast upp på en karta från 1762, där den refereras till som “ny”. Troligast tillkom denna under 1750-talet, något som stärks av att hyttan omnämns i skrift vid den här tiden:

Det kan i nuläget bara antas att denna hytta i sten uppfördes på samma plats som dess föregångaren i trä, såvida inte den “lilla” trådhyttan längre nedströms faktiskt är den äldsta av de två. Denna nämns nämligen som en träbyggnad. Då den exakta positionen för den första trådhyttan är oviss, går det bara att spekulera i tanken. För att få svar på en sådan fråga behövs i närmaste en arkeologisk undersökning av platsen.

Intill lämningarna av trådhyttan, ses även resterna av det gamla glödghuset. Här glödgades trådämnena innan bearbetningen till tråd tog sin början. Möjligen hettades tråden sedan på nytt för att frigöra eventuella spänningar i metallen. Glödghuset är i skrift dåligt dokumenterat, och nämns bara som en byggnad i trä, innehållande en “glöggugn”. Ett separat kolhus för denna ugn fanns strax bredvid.

I närheten av trådhyttan, på andra sidan om vattendraget, ska även en hammarsmedja ha uppförts, denna också ursprungligen i trä, men senare ombyggd i sten. Denna verkstad, som främst arbetade i järn, stod för brukets underhåll och såg till att maskineriet var i brukbart skick. Det bör även varit här Bjurfors bruks alla verktyg tillverkades. Byggnaden refereras ofta till som “bruksredskapssmedja” i äldre skrift, och innehöll bland annat en egen smideshärd. Huvudsakligen byggd i trä inhyste denna byggnad även en hammare och två svarvbänkar, för tillverkning av redskap.21 Något vattenhjul nämns inte i förteckningen, så troligen sköttes dessa stationer manuellt. Hammarsmedjan ska även ha haft ett eget kolhus, även det i trä. Enligt brandförsäkringen som utfärdades 1803 ska brukets trådbod, det vill säga lagret med färdig tråd, också ligga strax intill hammarsmedjan.

Magasinen för garkoppar och mässingsämnen låg intill trådhyttan, och ska ha utgjort en förhållandevis stor byggnad kring sekelskiftet 1800. Då beskrivs lagret ha en övervåning, där degeldrejeriet inhystes. Denna byggnad var troligen byggd helt i trä. Vid inventeringen kring 1750-talet nämns dock inte degeldrejeriet alls. Då leran åtminstone på 1700-talet blandades uppe vid herrgårdsområdet, kan jag tycka att det bör ha legat i dess närhet. Detta kan dock inte stärkas med arkivhandlingar, så det förblir en löst hängande tanke. Vid 1700-talets mitt nämns “kopparkammaren” och “mässingskammaren” som två separata byggnader, snarare än som ett gemensamt magasin som 1803. I kopparkammaren ska även galmejan ha förvarats. Dessa “kammare” eller lager som vi skulle säga idag, kan inte spåras genom arkivmaterial till en direkt plats. Troligen låg de vid stora trådhyttan, men att de kan ha stått längre nedströms, vid den lilla trådhyttan, går inte att utesluta helt i nuläget. Slutligen har vi valssvarven. Denna verkstad som även den nämns i brandförsäkringssyfte vid 1800-talets början, verkar inte nämnas alls i tidigare dokumentationer över bruket. Den enda hänvisning jag lyckas finna, är att den ska ha legat mellan trådhyttan och hammarsmedjan.

Zon 3: Lilla trådhytteplatsen

Platsen för den lilla trådhyttan finner vi ett par hundra meter nedströms från den stora trådhyttan. Denna del av bruket ligger precis innanför gränsen för Dalarnas län, medan övriga delar av bruket ligger i Västmanland. Den “lilla trådhyttan” som den kallas vid 1800-talets början, producerade precis som den stora trådhyttan mässingstråd. Men frågan är om det är hela sanningen. Först och främst så tas inte denna trådhytta upp på kartan som utfärdades över brukets tomter 1762.23 Istället nämns här en “Latun- och kittelhytta”. Likaså nämns ingen trådhytta i tidigare skrift. Däremot listas åter igen kittelhyttan på platsen för den påstådda lilla trådhyttan. Det kan inte sägas med absolut säkerhet, men problemet kan lösas genom att det troligen rör sig om samma byggnad, bara att produktionen lagts om vid början av 1800-talet. Båda lokaler nämns i olika källor som byggda i trä. Latun- och kittelhyttan nämns inte av Cronström i sitt brev 1672, så därför kan vi anta att denna hytta byggdes senare. Vid kittelhyttan hamrades mässingsplåt till ämnen, som sedan bearbetades till kastruller, bäcken, pannor och andra enklare bruksföremål. Här smiddes även latunmässing som gick på export till andra industrier.

Samma dokument verkar antyda att områdets egna glödghus låg i samma byggnad. På detta område nämns också på 1700-talet en “beredare-werkstad som: “är gammal af träd bygd, dock uti någorlunda godt stånd, samt försed med alla nödiga werktyg som där erfodras....görs här allehanda smidt och drifvit mässingsarbete till husgeråd...” Möjligen låg även denna verkstad under samma tak som kittelhyttan. Verksamheten förefaller som sagt vid 1800-talets början ha lagts om, till att i huvudsak tillverka mässingstråd även här.

Den här delen av bjurforsbäcken ska även ha utrustats med en kvarn, som enligt källor varit kombinerad mjöl- och galmejakvarn. Denna ska ha legat i ungefärlig höjd med bruksstugorna vid Tråbacken. Under Carl von Linnés besök vid Bjurfors 1734, tittar han bl.a på denna galmejakvarn. Inte så imponerad skriver han bara att den i princip fungerar som vilken kvarn som helst.25 Mer detaljerad information ges dock i ett något senare skede, där kvarnen beskrivs ha ett par kvarnstenar för galmejan och två par för säd.

Mjölet fick bruksarbetarna ut som del av sin lön, medan galmejan sedan gick vidare till brännhyttorna. Kvarnen var i huvudsak byggd i trä, men med bastant fundament i gråsten, vilket lämningarna än idag kan vittna om. Denna kombinerade kvarn byggdes troligen någon gång under 1700-talets första hälft. Den tidigaste kartan över Bjurfors bruk, daterad till 1698, visar nämligen tydligt att det på den tiden rörde sig om två separata kvarnar. En galmejakvarn, som låg intill kittelhyttan, och en mjölkvarn, som låg uppe vid trådbackens arbetarbostäder. Exakt när dessa byggdes samman är i nuläget oklart.

I närheten av kvarnen ska det också ha funnits ett flertal galmejamagasin, som troligen lagrade både malmen och den färdigmalda produkten. Vid 1700-talets mitt nämns bodarna som gamla träbyggnader i dåligt skick. Huruvida dessa bodar legat på den idag kallade “galmejaåkern” låter jag vara osagt, även om vissa tecken tyder på detta. Å andra sidan så låg med all sannolikhet galmejatorkugnen någonstans på detta fält. Vilket stärks av de höga halterna av zink som fortfarande återfinns i jorden. Intressant nog är torkugnen den enda byggnaden i hela bruket, som dokumenterats vara byggd i tegel. Den något torftiga beskrivningen lyder: “Galllmeij Torkugnen, af gråsten och tegel murad, är uti godt stånd.” I nuläge kan jag bara utgå från att det finns en teknisk anledning till att denna ugn murats i tegel, då inga andra tegelkonstruktioner från mässingsbrukets tid verkar ha funnits på platsen.

Riksantikvarieämbetet fann denna bro intressant, när de 1989 gjorde en översiktlig inventering på platsen. Jag har själv inte undersökt denna bro, men baserat på RAÄ:s undersökning ska bron vila på två äldre husgrunder, och är delvis byggd över den gamla dammvallen, som försåg kittelhyttan med vatten. Dessa husgrunder kan möjligen vara rester efter den gamla kittelhyttan, eller kanske även spår av den gamla galmejakvarnen. RAÄ hänvisar dock till en oviss källa, som säger att det här ska ha legat ett tegelbruk. Det är sant att bruket lade om en del av tillverkningen under 1800-talet, och innefattade bland annat tillverkningen av takpannor i tegel. Men att med säkerhet påstå att det var just här det skedde, är idag allt för riskabelt.

Ordlista

Galmeja: En mineralart med höga halter av zinkkarbonat. Användes flitigt inom mässingsindustrin innan upptäckten av zinkmalm på 1700-talet. Idag även kallat zinkspat.

Latun: Gällande mässingsbruk är latun en grovbearbetad mässing, oftast dragen till grövre stänger, som sedan exporteras till andra manufakturer som kräver materialet för färdigställandet av andra varor.

Stybb: Finkrossad träkol, ibland utblandad med sand eller lera.

Taffel: Äldre benämning på en gjuten, obearbetad mässingsplåt.

Ägarlängd till Bjurfors mässingsbruk

*Samtliga uppgifter hämtade från Bo Hermelins efterforskning, om annat inte nämns

1667-1679: Isak Cronström grundar och äger bruket fram till sin död. Cronström var även myntmästare efter sin far vid Avesta. Han lät även uppgöra nuvarande sjöfartshuset i Stockholm.

1679-1730: Bruket drivs först av Isaks änka, och efter hennes död av arvingar inom familjen.

1730-1735: Friherren och landshövdingen Isak Funck köper bruket, och driver det fram till sin död.

1735-1754: Sonen och kammarherren Erik Funck ärver mässingsbruket tillsammans med svågern Gustav Boneauschiöld.

1754-1759: Släkten Gripenmarck äger bruket, som i huvudsak sköts av Kapten Carl Gripenmarck.

1759-1760: Gustav Paqualin köper bruket. Han har tidigare nekats rätten att uppföra ett eget kopparförädlingsverk i Avestas närhet, på grunder att detta skulle störa Bjurfors30. Han tycks då ha svarat genom att köpa hela detta bruk istället. Han äger även klädesfabrik och järnhammare i Avesta.

1760-1765: Gustav Kierman, Stockholms borgmästare, köper bruket.