Irstarosen

Systrarna Olga och Nanny blev 1876 antagna till den första kursen på småskolelärarinne-seminariet i Västerås. Olga fick en tjänst i Irsta och Nanny i Dingtuna. Brodern skrevs in i läroverket och prästänkan öppnade skolbespisning.

”Uti Irsta församling är tjänsten ledig för en lärare eller lärarinna vid fast småskola”, löd en annons i Länstidningen den 8 december samma år. Årslönen var 250 kronor jämte husrum och ved.

Strax finns den 18-åriga mamsell Olga installerad i Irsta kyrkby. Det annonserade husrummet blev den lilla ”Spelkurran” på Storgårdens tomt helt nära kyrkan. Den hundraåriga undantagsstugan med kök och kammare, som ännu står kvar, blev en tid både skola och bostad. Kvällstid satt Olga och sömmade. Det gällde att tjäna lite extra. Blev det någon slant över skulle den komma brodern till hjälp – han som hade en läsbana framför sig.

Socknen öste välvilja men inga löneförmåner över sin unga och uppskattade lärarinna, kallad Irstarosen, och det uppstod vänskapsband runt om i bygden. Syster Nanny vandrade ofta på lördagarna de två milen till Irsta, övernattade och återvände till Dingtuna skola på söndagen. Att ta skjuts var otänkbart. Det tillät inte den lilla lönen. 

På 1830-talet, under prosten Muncktells tid, fanns en privatskola som drevs av Charlotta Ström, hustru till orgeltramparen. Helt oavlönad vägledde hon under 40 år ”med nit och skicklighet” barnen i grundläggande undervisning. Några donationer gjorde det möjligt för tolv elever att få middagsbespisning samt ett par skor om året. När skolplikten infördes 1842 hade viss undervisning alltså bedrivits en tid i Irsta, men den omfattade inte alla socknens barn. Så småningom delades socknen upp i fyra rotar och ambulerande skolor för småskolebarnen ordnades – två månader i taget på varje plats. En rejält tilltagen Storskola för de äldre barnen stod färdig 1870.

Olga Carli kunde 1882 flytta in i en helt nybyggd småskola. En trappa upp fick hon en för tiden fin bostad och kom att tjänstgöra i socknen under sammanlagt 40 år. Tillsammans med systern Nanny vilar hon i en anspråkslös liten grav på Irsta kyrkogård. 

På 1960-talet delger irstafödda lärarinnan Sara ”Ayah” Gustafsson sina tredjeklasselever minnen från sin skoltid i Irsta under 1900-talets första decennier. Det framgår inte om hon upplevde Olga som sin ”fröken”.

"Utvecklingen inom skolan hade då gjort vissa kliv framåt, men under krigsåren 1914-1918 var Sverige avstängt från oljeimport. Vårt enda ljus kom från de explosionsfarliga karbidlamporna eller stearin- och talgljus. Undervisningsmaterialet var torftigt och det var en efterlängtad omväxling när prästen höll passionspredikningar för klasserna 1 – 6, alla sammanpackade i Storskolans sal. Om någon föreläsare kom var det en stor händelse. Kunde han dessutom illustrera sin föreläsning med skioptikonbilder var det toppen! 

Fattigstugan fanns fortfarande kvar som granne till Storskolan. Där bodde de sista åren en familj vars lite ofärdige son Gustav arbetade i svagdrickabryggeriet nere vid bäcken. Gustav fick varje kväll ta med en skvätt dricka hem och bröd doppat i svagdricka blev familjens kvällsmat. Gustav blev sedan skolstädare. Man såg honom varje eftermiddag vandra mellan Storskolan och Småskolan med den långskaftade sopborsten över axeln, för det fanns bara en sopborste. 

För oss barn fanns inte så mycket fritidssysselsättning. Till vårt käraste tidsfördriv hörde om vårarna att plocka blommor och gå till ett par gamla gummor som bodde nedanför kyrkan i en liten, illaluktande kammare med kakelugn. Den ena gumman var ofärdig och sedan hon hjälpts upp ur den gemensamma sängen, satt hon hela dagarna i sin stol. Den andra tanten hasade omkring stödd på sin käpp. Hon lagade deras enkla mat över glöden i kakelugnen. En liten summa till mat fick de genom fattigvården. Men slanten var liten, så gummorna var så tacksamma när de fick sumpen efter syföreningskaffet. Den räckte länge till deras kaffekok. Vi sjöng alltid för gummorna ”Tror du små blommor bedja till Gud” eller ”Vivat Västmannia” - den tidens skolsånger."