”Jag har känt mig värdefull” - Hemmafru i brukssamhälle
Rådande familjeideal var ännu på 50-talet att kvinnan hade sin främsta uppgift som maka och mor och skulle försörjas av mannen. Det ideologiska klimatet kom att förändras under senare delen av 60-talet. Den så kallade könsrollsfrågan väckte stort intresse och en livlig debatt om kvinnors och mäns olika roller i samhället pågick. Kvinnorna behövdes på arbetsmarknaden och staten vidtog åtgärder för att underlätta för kvinnor att kunna förvärvsarbeta: daghem byggdes, halvtidstjänster inrättades och skattelagstiftningen ändrades så att sambeskattningen ersattes med individuell beskattning. Hemmafrun försvann.
Hur var då livet som hemmafru?
Självfallet i hög grad beroende av vem man var gift med; mannens sociala ställning och inkomst var avgörande för den hushållsbudget man hade att röra sig med och den bostad man kunde få. I brukssamhällena fanns en tydlig åtskillnad mellan arbetarbostäder och ”ingenjörsvillor”. För tjänstemannafamiljerna gällde att man blev hänvisad bostad, som var avpassad efter mannens tjänsteställning. Avancerade han fick familjen flytta till ett större hus som skulle inredas och vid nästa uppflyttning blev det ny flytt med åtföljande inredning. Till de större tjänstebostäderna hörde i allmänhet både städhjälp och trädgårdshjälp, men det innebar också att man förväntades ta emot brukets gäster till representationsmåltider i hemmet och att delta i det umgängesliv som gällde på bruket med visiter, söndagarnas oanmälda besök, och mottagningar vid födelsedagar.
Arbetsdagen var lika inrutad vare sig man var arbetarhustru eller tjänstemannafru. Den började med frukost till man och barn, i arbetarhemmen var det vanligt att mannen sedan kom hem vid niotiden för kaffe. Ett par timmar senare kom barnen hem på sin frukostrast, något som gällde före de kommunala skolmåltidernas tid. Vid tolvtiden skulle makens lunch stå på bordet och ett par timmar senare kom barnen från skolan och förväntade sig att mamma skulle finnas hemma. Därefter var det dags att börja förbereda middagsmålet, som vanligen åts vid sextiden. Däremellan gällde det att hinna tvätta, stryka, laga, lappa, stoppa strumpor och sy kläder åt sig själv och barnen. En duktig hemmafru skulle dessutom också hinna väva mattor och gardiner till hemmet och hålla trädgården i fint skick.
Arbetsdagen var lika inrutad vare sig man var arbetarhustru eller tjänstemannafru. Den började med frukost till man och barn, i arbetarhemmen var det vanligt att mannen sedan kom hem vid niotiden för kaffe.
All matlagning gjordes från grunden i med våra mått tungarbetade kök; inga hel- eller halvfabrikat fanns att tillgå. Att sylta, safta och koka in bär och frukt var en nödvändighet likaså att då och då ta vara på en halv gris. Kristidens ransoneringar innebar ju också många begränsningar. Många berättar om vilken oerhörd lättnad det var när frysboxen kom och man slapp det mödosamma arbetet med hermetisk inkokning i glasburkar, för att inte tala om tvättmaskinen, som avlastade det tyngsta av alla hushållsarbeten. I sämsta fall hade man också att bära både ved och vatten. För många var småbarnstvätten ett stort problem, då man måste koka blöjor på spisen och hade dåliga torkmöjligheter.
Förvisso fanns också stunder av fritid, för barnpromenader, små utflykter eller för en kopp kaffe med grannfrun. Gavs det kurser i matlagning, sömnad och liknande blev det en källa till stimulans och social samvaro. För tjänstemännens fruar var det nära nog ofrånkomligt att ställa upp i ideellt föreningsarbete i organisationer som verkade på orten: Husmodersföreningen, Röda Korset, Rädda Barnen, Lotta-förbundet, etc., medan kvinnorna i familjer med lägre inkomster använde varenda ledig timme och möjlighet till barnpassning för någon form av lönearbete, till exempel sömnadsarbete hemma, passa andras barn eller gå bort och städa. Man ville ju så gärna få en liten extra inkomst för att kunna hänga med i den ökande levnadsstandarden och köpa sådant som kylskåp, TV och det mest lockande - bil till familjen.
När sedan barnen blev vuxna och flyttade hemifrån ställdes man inför valet att eventuellt söka sig ut på arbetsmarknaden. Ungefär hälften av de intervjuade kvinnorna tog någon form av deltidsarbete medan de övriga förblev hemmafruar, en del med nya uppgifter; att ta hand om gamla föräldrar.
Med stolthet och glädje ser de nu tillbaka på tiden som hemmafru. Att arbeta hemma för familjens bästa hade ju inte varit något val utan en självklarhet i och med giftermålet. – ”Jag har känt mig värdefull och jag vet att jag har gjort ett bra jobb”, säger en av dem och sammanfattar därmed vad de flesta har att säga i liknande ordalag. I backspegeln ser man alla de fördelar det gav familjen av ro och sammanhållning och många uttalar sin oro över sina barns och barnbarns mer stressfyllda liv och önskar att hemmafrun kunde komma åter.