Från fattigvård till barnomsorg

Detta kom att bli startskottet för att barnomsorgen blev en statlig angelägenhet, men trots detta präglades de statliga utredningarna i barn- och familjefrågor länge av ett hemmafruideal. Under 1950-talet ansågs kvinnan fortfarande ensam bära ansvaret för barnens vård och idealbilden var att den gifta kvinnans plats var i hemmet. För många kvinnor, både tidigare och senare, var det dock ett ideal som av olika anledningar inte gick att uppnå.

Från fattigvård...

I det äldre bondesamhället löstes i allmänhet barnpassningen genom den äldre generationen på gården eller genom att barnen helt enkelt fick följa med ut till vissa arbetsmoment. Industrialiseringen som kom igång på allvar i början av 1800-talet innebar en viktig förändring för dessa sociala nätverk. Det fanns inte längre alltid någon vuxen person till hands som kunde passa barnen. Många föräldrar tvingades lämna barnen utan tillsyn under de långa arbetsdagarna.

Från kyrkan, överklassen och borgerskapet såg man detta som ett stort problem – man ville inte ha ensamma barn springandes vind för våg. För att rädda barnen från det man ansåg vara föräldrarnas vanvård och dåliga moraliska inflytande tog man intryck från andra industrialiserade länder som England och Tyskland. Från England togs också idéerna till de första småbarnsskolor som startades i Stockholm och Nora 1836. Den egentliga föregångaren till våra dagars daghem kom dock med barnkrubborna som introducerades i Stockholm under 1850-talet. Främst var det barn till fattiga, ensamstående mödrar som var välkomna till barnkrubborna och målet med verksamheten var att skapa ordning samt inte minst bidra till samhällets växande behov av dugliga arbetare.

År 1888 inrättades en barnkrubba i Västerås dit arbetande mödrar kunde lämna sina barn under arbetsdagen. Precis som många andra liknande institutioner finansierades denna till en början med privata medel, men kom så småningom att gå över till att drivas i stadens regi. År 1893 togs även beslut i stadsfullmäktige att starta en arbetsstuga för barn. Denna var främst öppen kvällstid och där gavs hjälp med läxläsning. Ett viktigt inslag var slöjdundervisningen i form av sömnad, borstbinderi och pappersslöjd. Slöjdalstren såldes sedan och inkomsterna bidrog till att verksamheten kunde vara avgiftsfri. Dessa två institutioner var fram till i slutet av 1930-talet de enda barnavårdsinrättningarna i Västerås, bortsett från en privat Kindergarten som bedrevs under en period på 1930-talet.

...till barnomsorg

I början av år 1940 presenterade ”Utredningskommittén för barnavårdande institutioner” sin utredning av situationen i Västerås. Man konstaterade att Västerås låg efter andra städer av samma storlek när det gällde dessa frågor. Arbetsstugan som låg vid Herrgärdsskolan och barnkrubban vid Aroslundsgatan var inte längre tillräckliga för de behov som fanns. Kommittén yrkade på att man skulle starta daghem, barnträdgårdar och helst även fritidsklubbar på åtminstone tre platser i staden.

Hösten 1940 startade barnträdgårdsverksamheten i Västerås och detta tycks snabbt ha blivit mycket efterfrågat. Särskilt stor efterfrågan fanns vid Herrgärdsskolans barnträdgård där man runt om hade Iggebys och Vegas småvillor och även flera barnrikehus. Bristen på lokaler kom under hela 1940-talet vara problematisk för verksamheterna, trots att fler barnträdgårdar anlades i ganska snabb takt. Om man ansett att Västerås låg efter med att lösa barnomsorgsfrågorna i slutet av 1930-talet fick man i mitten av 1940-talet istället omdömet att det var ”en mönsterstad i fråga om välordnade barnträdgårdar”. Det hade 1945 redan hunnit anläggas 13 avdelningar fördelade på sex lokaler i staden.

Orsaken till den snabba utbyggnadstakten var med stor sannolikhet att många män försvann från arbetslivet till beredskapstjänstgöring. Bidragande var säkert också Västerås ställning som industristad. Asea, Konsum, Metallverken och Hakonbolaget hade alla intressen i barnomsorgsfrågan. Asea upplät exempelvis en lokal kostnadsfritt i Aseastaden där en barnträdgård inrättades 1943. Detta engagemang fortsatte även senare. 1947 öppnade Västerås första daghem på Utanbygatan 2 och året därefter lät Asea uppföra en daghemsbyggnad i Hammarby. Orsaken till detta engagemang uppgavs vara bristen på arbetskraft i industrin och behovet att få ut även kvinnor på arbetsmarknaden.

Barnträdgårdslärarinnor och förskollärare

Inte bara bristen på lokaler var ett problem för verksamheten under utbyggnaden av barnomsorgen på 1940-talet. Det fanns även en stor efterfrågan på barnträdgårdslärarinnor. Styrelsen för Västerås barnstugor bad därför 1944 stadsfullmäktige om anslag för att kunna höja de låga lönerna för barnträdgårdslärarinnorna. Man påpekade att dessa lärarinnor har en tvåårig utbildning utöver realexamen och att denna utbildning var privat bekostad. För att kunna tillförsäkra sig kvalificerad arbetskraft till barnstugorna i Västerås såg man det som en nödvändighet med höjda löner och att det inrättades fler ordinarie tjänster. Argumenten tycks ha givit resultat för stadsfullmäktige beslutar sig även för att tillstyrka detta.

Kommunal barnomsorg

Att gifta kvinnor med barn skulle arbeta var dock fortfarande en het fråga och genombrottet för den svenska barnomsorgen kom också att dröja länge. Motståndarna tyckte att det var för dyrt och att det bästa för barnen var att mammorna var hemma. I slutet av 1940-talet stod staten inför ett vägval där det rådande hemmafruidealet blev det vinnande. Man menade att arbetskraftsreserven fick sökas bland äldre kvinnor och att det var på hemarbetets område som förbättringar skulle göras för kvinnorna. Barnomsorgen antog man i första hand skulle behövas för barn till ensamförsörjande mödrar eller som ett pedagogiskt komplement. Man menade att kvinnan förvisso hade rätt att välja att yrkesarbeta men samtidigt ansågs barnen må bäst av att vara hemma med mamma.

Även ordföranden i Västerås barnstugestyrelse, Paul W Fritsch, ansåg i slutet av 1940-talet att daghemmen var ”ett nödvändigt ont för att bereda mödrarna möjlighet till förvärvsarbete”. Han menade att daghemmen inte borde bli fler än att ogifta mödrar, frånskilda och änkor skulle kunna placera sina barn där. Något annat var alltför kostsamt och det skulle vara olyckligt om det skulle bli en normal företeelse att mödrar lämnade bort sina barn för heldagsvård.

Genombrottet för den kommunala barnomsorgen kom först 1963. Staten tog då initiativ till en utbyggnad av daghemmen genom en kraftig höjning av stadsbidraget till kommunerna. Den stora utbyggnaden av daghemmen kom inte att ske förrän under 1970-talet då kraven kom särskilt starkt från den växande kvinnorörelsen. Kvinnorna skulle inte längre bara ses som en arbetskraftsreserv utan istället ur jämställdhetssynpunkt ges möjlighet till egen försörjning.

Hebys första förskollärare

Den positiva synen och viljan att lösa barnomsorgsfrågan speglas även i hur Hebys första förskollärare Ulla Welin beskriver sitt första besök på sin arbetsplats 1964.”Jag tror halva barnavårdsnämnden stod vid stationen och tog emot mig. Efter hälsningsfraserna kom frågan: ”Hur vill fröken Welin bo här?” Ljuva ord för en Stockholmsboende. Snabbt sa jag en modern 2:a eller gammal 3:a. Mötesdeltagarna hade en överläggning. ”Ja, Söderkvist har en 2:a på övervåningen i Härvstavillan, vi åker och tittar. Oförberett klampar vi alla in hos Stenvi på övervåningen. Där hade tapetklistret knappt torkat inför deras avflyttning. Olle Krantz, barnavårdsnämndens ordförande brukar senare berätta: ”Där stod Ulla i sin cape-jacka och vidbrättade mösshatt, sträckte fram armen och sa – om jag får omtapetserat kan jag tänka mig att bo här” (det fick jag)...30 år senare har jag fått höra att förskollärarlönen hade kunnat bli 3 ggr högre om jag begärt. Det var så viktigt att barnen togs om hand så mammorna kom ut i industriarbete. Tänk om jag kunnat påverka så lönerna hade ökat för all barnstugepersonal.”

Förklaring begrepp

Småbarnsskola: Tog emot barn i åldrarna 2–6 år och en lärare kunde ha hand om runt 100 elever. Barnen skulle lära sig renlighet, lydnad och moral.

Barnkrubbor: Krubborna var relativt torftiga inrättningar och hade inga krav på utbildad personal. Deras uppgift var i första hand att förvara och skydda barnen. Namnet levde kvar länge men avskaffades 1944 då det ersattes av daghem.

Arbetsstugor: Barn sysselsattes med enkelt arbete och fick ett mål mat. Föregångare till ”fritids” men hade en fattigvårdsstämpel.

Barnträdgårdar eller Kindergarten: Denna verksamhet hade ett pedagogiskt program och utbildad personal men tog endast emot barnen några timmar om dagen. Till skillnad från andra barnomsorgsformer vände sig dessa till en början till mer välbeställda familjer men kom snart att utvecklas till folkbarnträdgårdar.