Skolbyggnaderna - en spegel av sin tid

I den första läroverksstadgan fastslogs att ”De av staten bekostade allmänna läroverken hava till ändamål så väl att utöfver folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning liksom att grundlägga de vetenskapliga insikter, vilka vid universitet eller högre tillämpningsskola utbildas.”

Byggnaderna som uppfördes blev lärdomspalats som ofta placerades i närheten av stadens torg, kyrka, rådhus och bankpalats. Man byggde för att imponera och skolhusen ritades av den tidens framstående arkitekter. Skolorna försågs med pampiga entréer och centralhall. Paradrummet var aulan vars inredning ofta blev påkostad.

Folkskolestadgans krav på fasta skolbyggnader ledde till en byggboom under senare hälften av 1800-talet. Från första början fanns centralt formulerade krav på hur en skolbyggnad skulle vara beskaffad. Staten gav ut särskilda typritningar för ”skolehus”. Att kunna visa upp ett nytt fint skolhus var en stolthet för en stad. På landsbygden uppfördes skolhusen i närheten av kyrkan. Husen innehöll ofta ett eller två klassrum. Genom stora, vanligen södervända fönster, skulle dagsljuset strömma in över eleverna och belysa den svarta tavlan.

I städerna uppfördes folkskolor i samma monumentala stil som samhällets övriga representationsbyggnader. De byggdes i flera våningar i sten och tegel och försågs med breda korridorer på varsin sida om ett trapphus med stor och tydlig port. Skolan hade ett starkt engagemang för elevernas fysiska hälsa. I de stora skolorna ordnades matbespisningar, gymnastiksalar och badinrättningar. Däremot kunde det saknas en stor aula eller samlingssal.

På 1940-talet var barnkullarna mycket stora och många nya skolhus behövdes. En skola från 1940- eller 1950-talet är lätt att känna igen. ”Tegelhögen” ser likadan ut överallt i Sverige. Dåvarande Skolöverstyrelsen hade noggranna regler för hur en skolbyggnad som byggdes med anslag från staten skulle vara. Funktionen var det viktiga, verksamheten skulle kunna bedrivas effektivt. Vid den här tiden var byggandet inte lika hårt rationaliserat och industrialiserat som det blev under 1960-talet, utan skolorna byggdes hantverksmässigt. Fasaderna belades oftast med tegel. Golven i entréer och trappor var av marmor eller kalksten. Det var inte ovanligt med konstnärlig utsmyckning i form av mosaiker eller muralmålningar. Skolans entré blev tydligt markerad, men inte storslagen som i ett folkskolepalats. Beroende på samhällets storlek byggdes de i två eller flera våningar. Från 1946 blev skolmåltider obligatoriska vilket innebar att kök och matsal ingick i skolans lokalprogram.

År 1962 infördes grundskolan. Genom att alla elever gick i samma skola i nio år skulle klyftorna minska mellan teoretiska och praktiska linjer. Skolan skulle bli ett redskap i skapandet av det jämställda samhället. Då Sverige upplevde det största standardlyftet i landets historia fanns resurser att satsa på skolan. De gamla folkskolorna och läroverken omvandlades till grundskolor och måste anpassas till den nya skolans krav. Många mindre, äldre skolor lades ned och i stället bussades eleverna till större, centrala skolor där resurserna koncentrerades. De nya skolorna, som byggdes i de framväxande bostadsområdena, kunde breda ut sig över stora ytor och behövde inte byggas på höjden. Mitt bland de väldiga höghusen byggdes den låga skolan ofta med flera byggnader som hade direkt markkontakt från varje klassrum.

På 1970-talet byggdes ofta skolorna kring en hög central studiehall. I hallen, som alla hade lika nära till, förvarades studiematerial och där låg biblioteket. Med hjälp av till exempel vikväggar gick det behändigt att skapa utrymmen i olika storlek för grupparbeten. Hallen var också uppehållsrum för eleverna. Att rita skolhus var inte längre ett attraktivt uppdrag för en arkitekt. Arkitektens uppgift reducerades till att göra ett skal kring det önskade lokalprogrammet. Skolans innehåll var det viktiga. Idag klassas dessa skolhus lätt som fula, opersonliga fuskbyggen. Den tidens skolor bär vittnesbörd om den tid då de byggdes. Det var en tid då det gamla samhället med sina auktoritära symboler, av vilka skolhusen var en, skulle byggas om från grunden.

Skolgårdarnas utformning har varierat över tid. Även utemiljön har påverkats av skolpolitiska ställningstaganden och samhällets syn på skolan. Skolträdgårdarna var viktiga i undervisningen och den öppna planen behövdes som rum för fysisk fostran i det sena 1800 och tidiga 1900-talet. Vid 1900-talets mitt tog bil- och cykelparkeringar över en del av ytorna. Förvandlingen från en stor öppen yta till ett utrymme utrustat med pingisbord, bollplank och basketkorgar kom under senare delen av 1900-talet.